änk om inte om fanns!
Någorlunda kort resumé av ett liv:
Född på Alla Hjärtans Dag alldeles i början av 50-talet, med en härlig uppväxt i Järnbrott, då för tiden rena landet, numera en del av Västra Frölunda som är en stor del av sydvästra Göteborg. Och här sitter jag fortfarande, i ett litet villaområde. Vi hade storskogen att leka kobojsare i, skidbacke och skridskobana på vintern och fotbollsplan på sommaren, hur mycket lera, sand och vattenpölar som helst. Spännande var bara förnamnet. Man satt fast i leran, så mamma fick rusa ut och dra loss, bära hem och sedan ut igen för att bärga båda stövlarna som fortfarande satt fast! Göra pilbågar och tälja pilar! Farligt? Det visste ingen vad det var!
Ungefär 1960 hände mycket. Vi fick tv (för pappa ville se olympiaden i Rom), jag fick ett piano, ett gammalt fint Malmsjöpiano. (jag vill vara tydlig med att jag inte är musikalisk, men har lärt mig att hjälpligt spela efter noter), och jag fick en julklapp det året, ett litet kuvert där det låg en lapp: gå ner i källaren och titta i understa lådan i byrån. Där låg en annan lapp: Gå upp till morfar och titta under bordet. Där låg ännu en lapp osv….. Gissa om det var spännande! Till slut, efter 7 eller 8 små lappar, låg den stora kartongen under soffan nära julgranen, innehållande ett lok och tre vagnar, märke Fleischmann, samt en åbäkig transformator. Vi hade ingen plats för stor träskiva för MJ med landskap och allt. Jag hade en stor låda med räls och vagnar, satte upp allt på golvet och körde runt ett tag och packade ner. Det blev ingen varaktig hobby av det.
Jag var väl alltför blyg för att jaga tjejer i tonåren, men redan 1965 utkristalliserades det som skulle bli min framtid, elektronik och datamaskiner (det hette faktiskt så då!) Jag hörde till första årskullen som inte tog den gamla studentexamen, och betygen var väl inte mycket att hurra för, men jag har klarat mig bra ändå genom åren. Radio/telefonist vid I17 i Uddevalla direkt efter gymnasiet. Också en lagom hyfsad tillvaro.
70-talet ägnades åt långa härliga cykelturer i Europa, från Island i norr till Korsika i söder. Det var nu jag fick kontakt med mikroprocessorn 8080. 2 MHz klockfrekvens och hela 64KByte RAM minne! Det var stort. Jag flyttade till München 1980 för programmering på Siemens. Kort sagt ett eldorado. Om man inte var så intresserad av MJ förut, så blir man det när man kommer till München eller Tyskland. Nu fick jag upp ögonen för N skalan. Utan plats att bygga anläggning, samlade jag på mig lok och vagnar. Och jag lärde känna Schweiz. Är man resesugen och tågälskare, så är detta landet helt underbart! Enligt mina anteckningar så har jag gjort dryga 50 kortare och längre tågresor i Schweiz, de flesta under de 8 år jag bodde i München.
90-talet blev det mera dator, PC utvecklades snabbt. Första DOS-versionen jag hade var 2.11 tror jag. 5 tums disketter. Bara en sån sak, med plats för hela 360 KByte! Min första hårdisk var stor, 5 MByte.
Slutet av 90-talet blev en ny vändpunkt. Jag började bygga den lilla modulen i skala Nm. Trots platsbrist ville jag bygga lite, jag hade ju en rätt stor kartong med N järnväg från München. Det var nu jag fick syn på Nm. En firma i München som hette Lok14 gjorde några lok och vagnar till FO, Furka Oberalpbahn i Schweiz. Eftersom jag sett och åkt med FO, så kände jag mig i stort sett tvungen att slå till. Dessa modeller var inte direkt gratis, inte billiga heller, men vad gör man inte. Det lilla blåa ångloket går ju som en dröm.
Jag fick överta föräldrshemmet ca. 2004. Nu hade jag både källare och trädgård. Det planerades hobbyrum i källaren, ritades och funderades. På annan plats här, har beskrivits hur jag blev med LGB. Trädgården anpassades efter räls i skala 1:22,5. Jag började på stomme till N skala i källaren, men trädgården tog överhanden. När jag sedan långt om länge plockade fram mitt lilla blåa FO ånglok, så hade motorn helt beckat igen, gick inte att få igång! Vad gör man? Deppar så klart. Men jag hittade en ersättningsmotor. Men ihopbyggandet visade sig svårare än vad som är tillåtet för undertecknad!
Det har blivit en hel del tåg ändå i trädgården, som väl framgår av dessa sidor. Nu börjar även lite N skala ta form. Jag bygger inte efter någon särskild epok eller stil. Fritt skapande är mitt motto. Och så ville jag ju integrera den lilla modulen som jag byggde i början av milleniumskiftet. Det visade sig vara ganska problematiskt. Men det går om man kämpar lite!
Just innan pandemin blev jag uppmanad av en vän att skriva ner lite gamla minnen och händelser. Å då gjorde jag det. Ju mer jag skrev, desto mer dök det upp ur det dunkla förflutna. Det blev såpass att jag helt enkelt gav ut en bok! Min resa började i 50-talets Järnbrott. Min gamla mamma som var mycket intresserad av böcker och efterlämnade ett bibliotek av drygt 2000 böcker, skulle ha blivit mäkta stolt! Och så kom idén att börja på en websida, som komplement till boken. Jag har inte sysslat med internet, men jag hade sedan gammalt ett fint web-design-program, GoLive. Så då började jag med det också.
Det är ungefär där jag är nu. Utomhus har även grönsaksodling tagit plats. Ogräset gör så gott det kan, för att sätta käppar i hjulen. Efter några år då trafiken på SJJ blivit en smula eftersatt, skulle jag starta min körkontroll för testkörning, och då fungerar inte radiokretsarna ...... Det är då man blir missnöjd!
Dessa websidor är framställda med gammal hederlig teknik, GoLive, Photoshop och Premiere på en gammal Windows XP burk. Viss videoteknik är på senare tid framställd med Linuxprogram.
"Han som har hann um'et", dvs. webmästaren, vill här tacka alla inblandade i det här projektet för ett gott arbete. Det gäller i första hand författaren, till boken, sättaren som satte boken på plats, fotografen, webkreatören och en del annat löst folk. På det hela taget, det kokar ner till just författaren, en mycket mångsidig gestalt, som kanske inte alltid har solskenshumöret på sig eller med sig, men som trots allt har ett gott hjärta, och föredrar ett gott skratt framför sega politiska debatter....
