illbakablickar
Det som skulle kunna ha blivit men inte blev
Järnvägen upp till bordet i bersån. När man nu har ett kugghjulsdrivet lok, så ligger det nära till hands att transportera förnödenheterna via järnvägen. Jag tänker då på kaffe och bullar, kanske nån kaka till, eller rentav något starkt. Ölburkar går ju fint att transportera på öppna godsvagnar, en vinflaska blir dock lite svårare.
Se filmen Två branta backar
Det gamla äppleträdet, planterat nån gång på 50-talet, har givit massor av goda röda äpplen genom åren. Nu är det blott ett minne. Det säckade ihop efter drygt 50 år i tjänsten.
Hautes Cotes de Nuits. Den här flaskan hittades på systemet och gav genast associationer. Jag cyklade söderut genom Frankrike på 70-talet och passerade Bourgogne. Jag stannade till i Nuits-Saint Georges, satte mig på ett litet café med ett glas vin, traktens vin naturligtvis, en livlig genomfartsgata och en smal trottoar. Det är sånt som etsar sig fast. Några år senare, närmare bestämt dryga 30, hamnade jag åter här med en god vän. Vi åt middag på en liten restaurang och beställde Beuf Bourgignon, (vilket visade sig vara ungefär detsamma som svensk kalops!) och för att slå på stort, även en flaska av typen Cotes de Nuits. Den gick på 55 Euro. Men är man i Bourgogne, så får det kosta lite extra, de e mitt tänk!
Järnvägen passerar trappan i en behaglig kurva. Jag fräste två spår i den ena plankan och det har fungerat fint. Det är det där med att förena nytta med nöje.
Det här med mjuka kurvor av olika slag, tilltalar mig. Till en början satsades det på LBG R2, som här. Snart kom jag dock på att man behöver tänka bredare och större. Nu är det minimum R3 som gäller. De stora salongsvagnarna gör sig bättre tillsammans med slankare kurvor. Men säg mig den fröjd som varar för evigt.
Jag experimenterade med belysning. Det ger oanade möjligheter i havsmiljön. Även i snön kan man få lysande resultat.
Man tager en gammal telåda, ursprung bortglömt, monterar den på ett litet LGB-chassi och fyller lådan med RC-mottagare och batteri, och vips har man en loklåda. Den blev dock inte så långlivad, den passade helt enkelt dåligt till restaurangvagnen!
Längst uppe till vänster sitter ett vattenfilter och sedan var det tänkt att vattnet skulle rinna som en fors brukar göra. Ett underlag av gummiduk och massor av stenar bör ge ett trevligt intryck. Vattnet rinner ut i sjön lite längre bort och där finns pumpen som pumpar upp vattnet igen. Med solström givetvis!
Så såg det ut några år senare.
Den första kameravagnen under inspelning. En liten 2-axlig flakvagn, inte helt optimal för kamerajobb. Innan växtligheten och framför allt ogräset har börjat breda ut sig, så ser det ganska prydligt ut. Senare byggde jag en större vagn med tunga metallhjul och bogier för bättre kurvtagning.
Att vara fotograf kan ha sina sidor, särskilt om man samtidigt skall vara lokförare.
Man behöver bara gräva nån decimeter ner i marken, å så har man blåleran där. Vi hade ju så roligt i all lera när jag var liten. Nu är det så lagom roligt! Detta är en av de första provturerna ut ur källaren. Högst provisoriskt, men riktningen är utstakad. Rälsen ligger än i dag på samma ställe, men numera inbäddad i betydligt mer grönska (ogräs?).
En dag med mycket trafik på SJJ. Han som har "hann-um-et" har mycket att stå i en sån här dag, så det blir inte många bilder tagna. Nedan: Den gula paviljongen syns knappt, björken växer på och växtligheten, dvs ogräset, breder ut sig bra. Men värre skulle det bli!
Från början såg banvaktsstugan ut så här, med äkta hängrännor av koppar. Bakom huset syns den första björken som etablerade sig utan tillstånd av förvaltningen.
På hösten tilltar problemen. Men när man inte behöver ström i rälsen, så flyter det på ganska bra ändå.
Nedan är det dock fortfarande sommar, en sommar när sommaren är som bäst.
Sockerärtor har varit en trogen följeslagare de senaste åren. Dom växer till sig fort och det ger god skörd. År 2025 blev det 1,5 kg på några få plantor. Den lilla täppan har med viss framgång blivit ett grönsaksland. Närodlat var namnet. När det är mindre än 15 meter från odlingen till spisen, så kan det knappast bli mer närodlat.
Följande tänkvärda tankar är hämtade ur boken Min Resa:
Och efter alla dessa trädgårds- och odlingsprogram på tv, så tänkte jag: Nä, nu jä...r, å så i ett slag byttes den tråkgröna gräsmattan ut mot grönsaksodlingar och potäter. Det där med att klippa gräset, de e inte min grej. Två små ynka jordgubbsplantor inköpta för tjugo år sedan, har givit stora mängder härliga jortdgubbar genom åren. Nu är det BIO och EKO och närodlat som gäller. Och när man nu tillhör en riskgrupp, vågar jag säga att jag är en av de tärande, så är det bara att kavla upp ärmarna och gräva. Mina föräldrar lämnade efter sig en trädgård med en hel del ogräs, som kvickrot och maskrosor, men skam den som ger sig. Nu ingår dessa outrotliga växter i vardagskosten, ex. middagssoppan. Kvickrot kryddat med koriander lär vara läckert (enligt någon tv-kock!), men jag tillåter mig att tvivla.
Den gamla kvarnen har tystnat. Det rinner inget vatten mer. Det är tidens gång.
