atatekniken genom åren, som jag upplevt den
Det var här det började. Jag hittade flera engelska och amerikanska elektroniktidningar och slukade dessa. Den första var Popular Electronics 1965. Och så i januari 1968 kom byggbeskrivningen till en analog datamaskin! Jag kunde inte nåt om elektronik, men sög i mig allt. Lägg märke till priset på den engelska tidskriften Practical Electronics, 2/6 dvs. two shillings and sixpence. På gymnasiet skulle man mot slutet göra ett "specialarbete", och då var saken klar. Mitt specialarbete kallades Analogimaskinen. Jag tvivlar på om någon i klassen fattade vad jag höll på med. Så här i efterhand kan jag tycka att även jag fattade väl knappt vad jag höll på med.
Den blå lådan ovan, som från början var behagligt ljust gul, hade varit en gammal rörmottagare, långvåg, mellanvåg och kortvåg. Vem minns inte Hilversum! Jag gjorde om den till en datamaskin. Principen bygger på att man summerar (eller subtraherar) spänningar, t.ex. man har -3 volt på en ingång och +5 volt på den andra. Resultatet +2 volt avläser man på instrumentet. Det kan inte bli analogare! Den lilla triangeln representerar en operationsförstärkare. Nedan: Mitt första nätaggregat. Lägg märke till 220-volten, som valsar runt lite vårdslöst. Denna apparaten skulle aldrig ha blivit S-märkt! Innan jag började göra egna kretskort, använde jag 2mm plywood (som man köper i hobbyaffären, för att göra RC-flygmaskiner) Man borrar hål för komponentbenen och löder ihop på baksidan, nästan som ett riktigt kretskort. Nedan till höger, två operationsförstärkare som jag köpte från England, eftersom de jag gjorde själv var helt omöjliga att kalibrera. Den lilla svarta fyrkanten till höger är en dubbel operationsförstärkare av senare datum. En liten IC, integrerad krets som alltså innehåller allt det där till vänster!
Kommerskollegiets elektriska säkerhetsföreskrifter har man ju läst, visserligen bara 1962 års upplaga, men ändå.
Slutet av 60-talet, efter att ha byggt min Analogimaskin började jag fördjupa mig i den digitala elektroniken på allvar. Mer digitalteknik finns i boken Min Resa.
1972 hittade jag i USA, en byggbeskrivning till en digital datamaskin, det hette så på 70-talet. Ordet dator var ännu inte uppfunnet! Jag köpte en sats på 20 sidor, handskrivna instruktioner till en 12 bitars processor. Jag slukade dessa sidor och var på väg att göra kretskort, skickade t.o.m. ett brev med lite frågor om "hur gör man", och fick ett långt, utförligt och framförallt vänligt svar, även detta handskrivet. Han förstod säkert av mina frågor, att jag hade nada koll. Jag satt länge med dessa ritningar och jobbade frenetiskt, med autodidaktiska tendenser.
Det dröjde inte länge förrän de första helt integrerade mikroprocessorerna kom, 8008, 8080 osv. Och så kom artikeln om Altair 8800 i tidningen Popular Electronics, januari 1975. En sån måste man ju bara ha, tänkte jag, men köpa färdig? Alldeles för dyrt. Köpa byggsats? Fortfarande väldigt dyrt, 3 eller 4 hundra dollar, en smärre förmögenhet i början av 70-talet.
Jag började tillverka kretskort själv. Man slabbar med järnklorid och fotolack och efter åtskilligt med söliga timmar, har man de kretskort man behöver. Om det fungerar är en helt annan sak!
Computers – the world’s Greatest Toy!
En 4 mm aluminiumplatta med 6 kg nätaggregat, för att försörja 32 kB minne och 8080 processor! Det var stort! Och det var tungt! Här är processor, EPROM minne, serie- och parallellport, 32 kB static RAM, floppycontroller för 5 tum och 8 tum disketter samt videokort med vanlig gammaldags videosignal. Överst till höger, en efterföljare från början av 80-talet, nu med 256 kB minne och en snabbare processor.
Fortfarande CP/M som operativsystem (detta är långt innan PC!), se mer om CP/M i boken. Det lilla gröna frimärket nederst till höger är så långt tekniken har kommit år tjugitjugi, en Teensy. S-100 bussen till vänster behöver 5 V och ca. 8 A ström. Nu räcker det med 5 V och några futtiga mA. Den gamla processorn klockades med 2 MHz. Det var mycket då. Nu har man problemfritt både 48, 72 eller 96 MHz. Den lilla Teensyn har mycket mer inbyggt i den lilla svarta pricken i mitten, än hela den stora S-100, dvs. Oskar II.
En av de första större byggena som jag gjorde i början av 70-talet, var en digital klocka. Det är en ganska enkel konstruktion, med TTL kretsar, de första som jag köpte från England, i huvudsak bara 7490 (räknare) och 74141 (drivkrets till Nixie-rören). Man tar 50 Hz från transformatorn, och delar dessa med 50, så får man 1 Hz, lagom till att räkna sekunder. Kruxet är att Nixie-rör behöver en hög spänning för att glimra, ca. 170 Volt vill jag minnas. Nu är det så här, den här klockan går lite väl fort, så man får stanna den ibland och invänta ordinarie tid. Men den har stått på skänken i föräldrahemmet i över 25 år. Många sköna kilowattimmar har den förbrukat.
Aluminiumlådan i två fräscha färger, som fanns i flera olika storlekar, var en standardlösning på 70-talet. Sedan övergick jag till att göra olika varianter av trälådaor, som jag målade i käcka färger. Synthen fick t.ex. en mycket vacker självlysande röd färg, som passade väl till det oljud som den frambringade.
Den här röda lådan har stått oanvänd sedan slutet av 70-talet. Den följde inte med till München. Det vore på tiden att ansluta lite spänning och se efter om det händer något. Som mycket annat som jag pysslar med, så blev den aldrig riktigt färdig. Jag flyttade till München istället!
På 80-talet hände det grejer
Man kunde plötsligt köpa en egen "Taschencomputer", fickdator, och det gjorde jag. "Skarpen" som den kallades i de trängre kretsarna. Den har en fullfjädrad BASIC-interpreter med en bildskärm på hela 24 x 4 tecken, eller 150 x 32 pixlar. Man kan nämligen göra grafiska program. Inte riktigt Game of Thrones, men inte långt ifrån. Det finns ett extra minneskort och seriell port för att lagra program på ett kassettband, eller skriva ut på termoskrivare! Bara en sån sak! Man kan givetvis också använda den som en vanlig "Taschenrechner", fickkalkylator.
I början av 80-talet kom de första riktigt intressanta keyboardsarna. Denna maskin har MIDI in och ut, många stämmor, rytmsektion, kordautomatik, inspelningsfunktion osv. Man kan sitta med hörlurar och jamma för sig själv utan att störa andra. Bra hjälpmedel för en som är ganska omusikalisk!
För en tid sedan plockade jag fram det lilla kortet (SB 180) och en floppy-drive. Det har blivit avsevärt enklare nu, man använder helt enkelt en modern bärbar dator som bildskärm och tangentbord. Det lilla kortet nära mitten på bilden, en serie-USB omvandlare. Man startar CP/M från en 5" diskett och sedan har man:
A>
på skärmen. Sen då? Ja, man kan ju börja skriva nåt program med 8080-assemblern.... Jag har en kraftfull efterföljare till CP/M som hette ZCPR3.
För några år sedan klickade jag hem en IC och några 8x8 lysdiodmatriser från Kina. Så började jag programmera en liten processormodul. Men jag fick något problem med minutväxlingen, som inte fungerade som jag ville. Projektet lades på is. Dags kanske nu att göra färdigt klockan. Jfr. min klocka från början av 70-talet.
