ildarkivet
De gamla fina kartongbiljetterna fick man både i Schweiz och Tyskland på 80-talet. Kära gamla minnen slår emot 'en när man bläddrar i albumet, för det är klart att man samlat på sånt! Också!! Gröna i första klass och brunt i andra, gulbruna i Tyskland och gråbruna i Schweiz.
Gröna växter eller ogräs, sak samma. I detta hörn har jag suttit många gånger och fyllt den ena vagnen efter den andra....
Ogräs, dä ä mitt liv dä sä .....
Att förena nytta med nöje, de e fint det! Och fysisk träning! Bara en sån sak.
Ångtrycket är viktigt. Men hur för man över det till sändaren? Jag läste nånstans att man kunde mäta temperaturen på ångpannan, med elektrisk givare, låta mikroprocessorn räkna om det till tryck och sedan skicka över det värdet till sändaren! Hur enkelt som helst. Jag började laborera med det, men kom inte ända fram (som med så mycket annat jag pysslar med!).
I jakten på ogräs får man ta till extrema idéer, när lastvagnarna inte räcker.
Det är väl inte bara storleken det kommer an på? Jag har kommit på att det är snudd på livsfarligt att ha signaler och luftledningar utomhus. Man vänder sig om och vips, så har man rensat ut 3 meter luftledning. För att inte tala om alla katter som till varje pris skall in i trädgården. Jag har satt upp diverse hönsnät och annat, men det är i stort sett omöjligt.
Jag gjorde en snygg installation, som det heter nu, till ett julkort. Det var bara snön som fattades.
Ibland glömmer man bort ogräset och njuter av stillheten.
Jag fick bläddra i morfars Allers Familjejournal när jag var liten! Där fanns alltid klippark att sätta ihop. Dessa färdigheter kommer väl till pass när man skall tillverka en papperskorg för använda biljetter i skala 1:22,5.
Jag besökte spårvägsmuséet här i Göteborg, för att få inspiration, tog en massa bilder å så. Lägg märke till handtagen för stående passagerare, som jag fick till med lite koppartråd. De hörde inte till byggsatsen.
Det finns alltid mycket att göra på SJJ.
Den senaste i raden av kameravagnar, med plats för olika typer av kameror. På bilden en liten HD videokamera, som är näst intill omöjlig att hantera. Kanske därför som den reades ut!? Vagnen är en egen konstruktion med bogier från LGB Ersatzteile och tunga metallhjul.
Och ibland regnar det! Eller som jag hört någon säga, har glömt vem:
Regna va de och kallt gjorde de, och dimman stod oss till knäna.
Ibland blir det bara så där äckligt vackert. Men det är inte ofta!
Jag säger bara maskrosor! Ett otyg, men det skall ju vara nyttigt, säger dom.
Det där med att lukta på blommorna, är inte riktigt min grej.
Serveringsvagnarna, för att inte tala om restaurangvagnarna, är föredömliga! Jag har ätit mig igenom stora delar av Schweiz. Ett typexempel är sträckan Bern - Zürich med InterCity. En resa på drygt en timme. Eftersom de flesta vagnarna är ganska fulla, och många byter vid dessa stora stationer, så har jag tagit beslutet att gå direkt till restaurangvagnen! Kniv & Gaffel som det heter i de trängre kretsarna. Fin service, god mat och fina viner. I alla fall på 80-talet. Och man åker 1:a klass oavsett biljett.
Fotografen kryper omkring för att hitta de rätta vinklarna, och det kan vara fett jobbigt!
Detta är alltså en bild tagen innan sniglarna invaderade. Det ser man på mängden tagetes. Jag har senare sett upp till 3 eller 4 feta sniglar på varje tagetesplanta. Det är då man blir missnöjd!
Konstruktivt byggande, är uppbyggande. Typ! Lägg märke till skylten TOBAK. Numera måste det vara förbjudet att locka in oskyldiga små barn i tobakens bojor. Men jag gick inte på den "lätte"! Jag lekte med Lego länge utan att bli rökare.
Jag byggde ett litet diorama, inte större än vad som syns på bilden. Mest för att testa det ena och det andra.
I väntan på nästa körning.
Å så rev dom min gamla skola där jag tillbringade de 6 första skolåren. Gymnastiksalen, till höger, som tedde sig så kolossal när man gick i första klass. Jag blev tvungen att rådfråga SAOL om ordet kolossal, så man inte missar några konsonanter. Jag är stolt ägare till 11:e upplagan, nionde tryckningen,1986. På senare år verkade gymnastiksalen ha krymt betänkligt.
Många av mina lok är så gamla att de inte ens har förberett för dekoderanslutning. Detta är den minsta Selectrix dekodern. Inte helt lätt att hantera. Min fina lödpenna har ungefär samma dimensioner som pennan på bilden. Men det går. Och loken rullar så mjukt och fint.
Den öppna cabriolevagnen har jag inte provat, det drar väl lite snålt kring öronen kan jag tro. Detta var en liten byggsats och det blev i pilligaste laget.
Eftermiddagssolen på min lilla smalspårsmodul. Stationen Böcklingen är en liten charmig Kibri-modell.
Jag hade faktiskt Meccano när jag var liten (från tv-serien Macken).
Railnail of the Year Award 1984
Ett diplom att vara mycket stolt över. Möjligen eller snarare troligen den ende som har fått denna utmärkelse!
Juryns bedömning:
För extraordinärt kort och brevskrivande under resande och stationärt liv.
Mottagaren av detta diplom, dvs undertecknad, har alltid varit en flitig vykortsskrivare! Det blev mycket trams av detta slag tillsammans med en god vän under 80-talet. Men den tiden är förbi. Kanske sitter man här och blir sentimental.
(vykort skrev man innan det där med mobiler och sms fanns!)
Man tar en vinbox, stjälper (tur att man har SAOL!) i sig innehållet (vilket kan tyckas väl häftigt, men man kan fördela innehållet på flera veckor, dagar eller timmar), och skär loss ena gaveln och vips har man en förvaringsbox med inbyggt handtag. Många boxar blev det.
