ofoten i augusti 2007
när den är som vackrast. Lofoten har ju ett rykte om sig att vara utsatt för mycket hårt väder utifrån Atlanten. Denna gång låg havet spegelblankt. Och ändå kände man dyningarna från Atlanten. Här följer några intryck från denna sköna del av världen.
Albert Engström skriver i boken Mitt Lif och lefverne, 1907:
"Gudarna äro vid godt humör, järtecknen äro gynnsamma och jag skall få se Lofoten".
Albert Engström:
.... "ödeviddernas mäktiga allvar och stora liniers tigande skönhet. Här tyckas sprängda kraterväggar och stup och obestigliga, spetsiga klippor skrika ut en historia om revolutioner, som ägt rum långt innan människor började flotta sig fram på fjordarna och krypa som löss utmed fjällsidorna. Visserligen vet jag att vetenskapen lämnat de katastrofistiska teorierna åt sitt värde och att allt detta kaos af granit bildats genom jordskorpans sammankrympning på samma sätt som ett äpple blir skrynkligt, och jag tycker att detta är en mycket ståtligare och vackrare förklaring än äfven den mest poetiska, men det behöfves ändå litet arbete för att helt och hållet kunna frigöra sig från skaldernas fördärfliga inflytande."
Så möter vi det norrgående fartyget i skymningen.
Följande dag såg inte lika inbjudande ut!
