talien
Mina resor till Italien äro inte av de mer vidlyftiga slaget. På 70-talet gick en av mina cykelturer via Schweiz ner utefter Lago Maggiore, via Genua, söderut efter den vackra medelhavskusten ända till Civitavecchia, där jag tog båten över till Olbia på Sardinien. En minnesvärd gränsövergång vid Lago Maggiore har jag beskrivit i boken Min Resa. Tre italienska passpoliser stod ute på landsvägen och pratade när jag kom cyklande. Från Stresa vid södra änden av sjön, tog jag tåget till Genua. Man kan ju inte cykla hela tiden.
Den italienska kusten söder om Genua är mycket vacker och bergig. Detta märker man på ett pinsamt sätt när man kommer cyklande. Kartan jag hade var inte till mycket hjälp, avstånd och höjder var dåligt markerade eller saknades helt. Men det formligen vimlar av små pittoreska städer.
Rätt som det är kommer man till en smal tunnel, enkelriktad, som ser ut som en fd. järnvägstunnel. Det var en smula otrevligt att cykla fram i mörkret, särskilt när bilarna började komma från andra hållet!
Och när man kommer ut ur den långa tunneln, så stannar man och pustar ut. Sedan är det bara hundra meter till nästa tunnel, som visade sig vara betydligt längre.
Och lite längre söderut, dessa milsvida stränder med alla paraplyer där folk sitter och dåsar hela dagarna. Det har aldrig varit min idé om hur man firar semester. Jag trampade vidare söderut i värmen. Detta var 1978.
Gatan eller strandpromenaden utefter dessa stränder försvinner i fjärran. Bara serveringar och barer så långt ögat når.
Nattbåten från Civitavecchia till Olbia på norra Sardinien. När man kliver ut på däck på morgonen, så ligger den stora bilfärjan långt ute på redden och väntar! Det visar sig senare att det ligger ett annat fartyg på "våran" plats. Så här såg det ut under flera timmar på förmiddagen. Detta är alltså Italien.
Jag undrar hur det skulle se ut om Tysklandsfärjan fick ligga utanför Vinga och vänta hela förmiddagen, för att ett fartyg lagt sig i vägen vid Masthuggskajen i Göteborg!
En härlig och solig cykeldag på Sardinien, på väg till färjan som skulle ta mig över till Bonifacio på Korsika. Observera, man behövde inte någon selfie-pinne för att fotografera sig själv på den tiden.
(fast den kan vara lite knepigt att hinna med att springa 10 meter, hoppa upp på cykeln och se glad ut, innan kamerans 10 sekunder har gått, för då säger det "klick", vare sig man vill eller inte. Sen kan det hända att man cyklar ifrån kameran! Det hände mig på Korsika!)
Några år senare åkte jag tåg utefter Rivieran från Frankrike in i Italien. Här övernattade jag i San Remo. Men någon bagare såg jag inte till!
Det var här som jag badade i det inte allt för rena Medelhavet. Min armbandsklocka, som var ett dykarur och förmodligen vattentät, började ta in vatten och slutade fungera!
Jag säger som Victor Borge: My watch is waterproof. Never have I seen a drop of water come out of my watch. Once it gets in there, it stays.....
PISA
1978, det var de året som jag kom cyklande till staden Pisa. När jag fick se det berömda tornet, så tyckte jag att det där som alla säger, att det lutar så mycket, det stämmer ju inte. Jag tyckte att det såg kanska rakt ut. Ända tills jag gick runt kvarteret.
Då såg jag att det lutar nog mer än tillräckligt.
Mina besök i Italien, tilldrog sig på den tiden då man hade en rejäl sedelbunt med lire i fickan och skalade av några fuktiga tusenlappar när man skulle köpa en glass.
Inte så långt från Pisa ligger Florens, vid floden Arno.
FIRENZE
Till vänster katedralen och ovan Palazzo Vecchia. Framför palatset står den store Neptunus med fötterna i vattnet. Bredvid palatset till höger ligger Loggia dei Lanzi med de stora valvbågarna. När jag några år senare promenerade på gågatan i München och kommer fram till den stora Theatinerkirche vid Odeons Platz, så får jag syn på en exakt kopia i naturlig storlek utav Loggia dei Lanzi, men i München kallas den Feldherrnhalle, och har spelat en stor roll i flera oroligheter från första världskriget och framåt 20- och 30-talen, men det är en annan historia.
Efter en lång och dryg tågresa, kommer man till Siracusa, på Siciliens sydspets.
Jag kom till Siracusa för att ta båten över till Malta. I boken Min Resa har jag beskrivit hur krångligt det var att få tag i en biljett till färjan, samt ett litet intermezzo på stationen på väg hem. Cykeln skickades ett par dagar i förväg ner till Siracusa. På Malta prövade jag på att fotografera under vattnet och jag övade hemma i badkaret före avfärd. Man stoppar ju inte ner en dyrbar systemkamera i en plastpåse så där utan vidare. Men det fungerade.
Det var här någonstans som Arkimedes satt och ritade sina cirklar i sanden. När man står där, alldeles i närheten av de där berömda cirklarna, så är det inte utan att historiens vingslag gör sig påminda. Man står där och tänker tillbaka.
MILANO
Milano har jag besökt några gånger. När man står där på den stora piazzan framför domen och matar duvor, vad är då naturligare än att lösa en biljett till taket! Man klättrar upp för en massa stentrappor och befinner sig snart på ett stort katedralstak!
Och den berömda gallerian där man kan äta svindyr glass, förmodligen ett av de bättre ställena för att blåsa turister.
Och den berömda gallerian där man kan äta svindyr glass, förmodligen ett av de bättre ställena för att blåsa turister. Jag talar av erfarenhet.
Man kommer behändigt till Milano från Schweiz, om man tar Bernina expressen. Tåget slutar i Tirano i Italien och där tar man ett litet lokaltåg direkt till Milano. På en sådan resa satt en ung kille snett framför mig och jag såg hur han drog upp en plastpåse ur kavajfickan, full med guldringar och juveler, armband mm. Kunde det månne vara en juvelerare som sitter på ett litet lokaltåg som kommer från en turistort? Eller skall man gissa på något annat?
Den världsberömda operan La Scala i Milano. Ett besök därstädes finns kvar på min önskelista. Det ser inte mycket ut från utsidan, men själve Giuseppe Verdi har ju varit där!
VENEDIG
Min mamma hade ju besökt Venedig långt tidigare på en bussresa ner till Italien. Jag kom inte dit förrän 1980. Några av svenskarna på Siemens, inklusive författaren, hyrde en bil och stack iväg en fredag eftermiddag, över Brennerpasset och ner genom sydtyrolen. Vi övernattade nånstans där i norra Italien och kom till Venedig på lördag morgon. Det var höst och inte några turister ute. 1980 hade inte de stora turistströmmarna och de gigantiska kryssningsfartygen börjat härja. Inga selfie-pinnar, inga mobiltelefoner.
Vi vandrade runt på smala bakgator i en labyrint och ibland tog helt enkelt promenadmöjligheterna slut och bara kanalvatten återstod. Hur man än går, så kommer man ändå alltid till slut fram till Canal Grande. Dock är en bra karta till stor hjälp.
V åkte givetvis även med Vaporettan, "bussen", som går längs den stora kanalen. Däremot blev det ingen romantisk gondolfärd. Det hade varit svårt att piska fram nån romantik, med fyra svenska ingeniörskillar....
VERONA
är en trevlig liten stad i norra Italien, på bekvämt tågavstånd från München, ca. 6 timmar. Det var här som Julia stod på sin balkong och blinkade åt Romeo som stod där nere på gården och funderade på hur han skulle klättra upp. En gång hade man Brittiska veckan (!), och jag fick köpt ett par fina lergodsmuggar, visserligen gjorda för Hot Toddy och Irish Coffee (receptet står på muggarna), men jag använder dessa fortfarande dagligen till morgonkaffet.
Den gamla romerska arenan, som här på bilden ser ganska liten ut, är i själva verket betydligt större invändigt än vad den ser ut att vara från utsidan. Här spelas varje sommar operafestival, med framför allt de stora Verdi operorna.
Jag besökte Arenan en gång, tillsammans med Hr Johansson. Vi upplevde Nabucco. Vi satt längst upp på kanten (de billigaste platserna, som man får ta när man inte har förbokat!) .
På torget nedanför spelade några afrikaner förföriska rytmer på sina bongo trummor. När det blandades med Verdis sköna musik, uppstod en märklig musikupplevelse.
ROM
When in Rome, do as the romans do
Rom byggdes inte på en dag
Roma locuta est, causa finita est
Rom (dvs. påven) har talat, saken är avgjord
(efter Augustinus, död 430)
hämtat från boken Bevingade Ord, sammanställda av Pelle Holm
En weekend i Rom i början av 80-talet. Man tar kvällståget, sovvagn på fredag kväll och kliver ut i den historiska staden på lördag morgon. Tåg tillbaka söndag eftermiddag och man går till jobbet på måndag morgon som vanligt. Man hinner besiktiga de mest nödvändiga sevärdheterna, äta en och annan pizza....
St. Peterskyrkan i Rom är gigantisk. Här måste jag citera Povel Ramel, en av mina absoluta favoritgubbar ända sedan jag hörde Titta det snöar ( ...uppå Nybrovikens is ... ) som 78-varvare på vår gamla radiogrammofon i mitten av 50-talet. Povels fina monolog Jaha - Nähä, ett helt genialiskt telefonsamtal:
Var ni i Rom också? - Jaha
Då var ni i Kanen? - Nähä
Men det hör till, när man är i Rom, att man ska ha vatt i Kanen
Några minnen från Italien. Jag säger bara: Been there — done that
